Norrländska Korrespondenten – 30 augusti 1862, sida 3

ket godt. Men penningar och äfwen tacksamhet gjorde, att jag gaf unga Tuscher ett gömställe hos mig. — Han war alltså hos dig, yttrade pastorn, och en sten föll wid dessa ord från hans bröst. Sätt dig, Konrad, och berätta hurn allt tilldragit sig. — En afton, började tornwäktaren, då det redan war mörkt, hörde jag någon draga på ringklockan; jag skyndade ned, och en man, inhöljd i kappa trängde sig på mig. Jag wille göra larm, då en bekant stämma hwiskade: Tig Konrad. Jag igenkände Tuscher och lät honom få en tillflykt i tornkammaren. Hwad stulle jag göra? Han wistades hos mig några dagar och gick ut hwarje afton för att få se er dotter. Jag afrådde honom derifrån, men han lydde ej, och i går afton... — Jag wet det, han blef fängslad. — Ja; men hwad ni ej wet är att jag fommer från hans fängelse, oh han har blifvit dömd att skjutas. — Margareta! O mitt barn, mitt arma barn! utropade nu pastorn få högljudt, att dottren fom befann fig i ett närgränsande rum, förskräckt inffyndade. — Hwad fattas er, fader? ropade hon; men ine nan gubben hann fmara, inftörtade Mac Gregor, grep häftigt Margaretad hand och utropade: i — Kom, fom genast, du olyckliga, om du will rädda Robert! — Robert? ropade flickan, od ett nytt lif strålade ur hennes ögon. — Sa, Robert Tischer, vin älskade, fade ryttmästaren med smärta. Han lefwer, men är nära döden. ö — O, aning, aning! ropade flickan, du bedrog mig då icke.