dag; då kan ni försöka ert folk, som står under mitt befäl . ö Wid dessa ord stirrade Mac Gregor på fältmarffalfen, under det han hårdt kramade hang hand. — Han tycktes med fina tankar wara på ett helt annat ställe. — Ryttmästare, ropade Horn och drog hastigt fin hand ur Mac Gregors. Kon till er sjelf, bemanna er. — Adle man, yttrade Mac Gregor, förlåt mig! Mitt öde lyftade just i detta ögonblick för mig en flik af fin slöja, jag blickade inom densamma och såg min lefnadsbana få glad och skön, jag kunde ej få snart slilja mig från denna anblick. Jag tackar er, herr fältmarskalk, för erdert deltagande. Jag erkänner att ni will mitt wäl. Men ursäkta att jag ei kan gå er önskan till mötes. För Robert Tuscher måste jag göra allt, tv hwad jag för honom gör, gör jag ju för Margareta. — Nåwäl åå, sade fältmarskalken och skakade Hufwudet; men hwad ni will göra måste ske ögonblickligen, ty exekutionen stall försiggå efter aftonbönen. Ryttmästaren bugade fig oc gick. Pastorn i S:t Sebald hade blifwit befriad från den swenska bewakningen och Klinkowström hade äfwen lemnat honom samt återwändt till fmenffa lägret. — Sorgsen fatt gubben på fin stol och fruktade det ögonblick, då Margareta skulle få weta både att Robert lefde och han nu war anklagad för förräderi; han såg den späda knoppen bruten, den sista gnistan af hennes lifs lampa utslocknad. Just som pastorn så satt, inträdde S:t Sebalds tornwäktare, blek som ett lik, och såg skygg omkring sig samt skyndade fram till pastorn utropande: — Wördige herre, förlät mig, förlåt att jag brins gat olycka öfwer er, fom jag har att tacka för få mic