Norrländska Korrespondenten – 30 augusti 1862, sida 2

jagade med erhållna order derifrån. Det war få lif: ligt, och wår ryttmästare insåg genast att något mia: tigt förehades. Emellertid qwarstannade han utanför tältet och gick i dyster sinnesstämning fram oh till: baka ända tilldess hans gamle wapenbroder Georg Burgsdorf utkom från tältet, skakade hans hand och sade att fältmarskalken wäntade honom. Mac Gregor steg in. Gustaf Horn war allena. — Ryttmästare, yttrade han då han fick fe Stotten. Det gifwes ögonblick i lifwet, då soldaten måste förakta döden, det hafwa wi båda erfarit; men det gifs äfwen stunder då mannen måste trotsa sitt öde och ej får låta böja sig af detta. De förra äro en strid för stunden, men de senare kunna räcka flere år. Jag wet af hwad orsak ni sätter få mycket wärde på Ros bert Tuschers lif. Men här är intet att hoppas. War man. Krigsrätten har dömt honom till döden, och konungen måste för exemplets skull fastställa do men. J afton skall exekutionen försiggå. Företag ins genting för att hindra detsamma; hwarje åtgärd är förgäfwes. Konungen, alltid benägen att gifwa nåd, hade gerna benådat honom; men i sjelfwa Närnberg finnes ingen fom talar godt om honom. På en tid, sådan fom denna, i hwilken till trosfrågorna äfwen fälla fig menskliga lidelser, stå partierna fiendtliga mot hwarandra, och man fruktar att öfwer allt, äfwen i skötet af fin egen familj, omgifwas af förrädare. Det är derföre nödwändigt att straffa en förrädare. Lägg er ej ut för honom; jag warnar er faderligt. Det skulle blott skada er. . Med smärtsamt leende såg ryttmästaren på Horn och teg. Den fenare fortfor: — Konungen har gifwit er en fänika i Thurns regemente. I morgon kommer bet att blifwa en bet