Norrländska Korrespondenten – 30 augusti 1862, sida 2

af sin kärlek och ej af någon straffwärd afsigt, swarade Mac Gregor. — Och hwad gagnar det er, att han blir frigifz wen? frågade konungen. — Mig? sade ryttmästaren och trädde ett steg deta; mig ffulle det ej gagna, men henne den oltycga. ov — ÅÄr ni förwissad om att hwarken pastorn eller hans dotter kände till Tuschers närwaro? — Så wiss som jag år att jag står inför Guds ansigte, swarade Mac Gregor och höjde fin wenstra hand mot himmelen. Konungen teg och eftersinnade en stund samt wände sig derefter till Horn, yttrande: — Ombesörj genast att den gamle presten blir befriad från wakten. Derefter fare han till ryttmästaren: hwars dom hans öde beror. Hlir han fälld, så bör jag ej frikänna honom. För pastorns familj skall denna fak ej hafwa några elata följder. Mer fan jag ej göra. Gud ware med er, ryttmästare. War försäkrad om min nåd. I Mac Gregor wille säga ännu något mer; men fältmarskalk Horn, fom noga kände konungen, tog ; Skotten i armen och sade halfhögt: — Gad nu, Mac Gregor, ty qwardröjer ni få förwärrar ni saken. Gack nu; men infinn er om nå gra timmar i mitt tält. Mac Gregor wandrade tankfull från tält till tält, från gata till gata, tills han efter flere timmars tid stannade utanför fältmarskalk Horns tält. Der fann han allt i rörelse: ryttare höllo med sina hästar eller — Fången har blifwit ställd inför krigsrätt, på — — —— —— —