sin embetsdrägt närmade sig. Sedan han så gått en stund, warseblef han på något afstånd det kungliga tältet, på hwars spets en fana, prydd med det stolta och fruktade swenska lejonet, fladdrade. Många smärre officerstält omgafwo det, och en gammal ef beskuggade det med fina wäldiga grenar. Samma page, hwilken dagen förut frågat efter pastorns namn, fatt framför tältet, och jemte honom stodo twå man af det gula regementet på wakt. — Stig in här! sade pagen pekande på ett jemte det tungliga stående tält, hwari befann sig en brokig blandning högre herrar, hwilka wid gubbens inträde sågo på honom och hwiskade sins emellan samt läto honom stå ensam. Slutligen framträdde ur djupet of tältet en ftåtlig man, för hwilken de andra aktningsfullt gäfwo plats. Hans ansigtsuttryck war ädelt och wänligt. En tung guldkedja, hwilten war slingrad många flag om halsen, lät sluta till en man af betydenhet. — Magister, sade han till kyrkoherden, war upp: rigtig mot Hans Maj:t; konungen är nådig, och wet att skilja swaghetssynder från gerningar som blifwit begångne af ondska. Säg hwad ni wet, och undwik allt som är osannt. Hwad jag kan, skall jag göra för er, så framt ni sörtjenar det. — Herre, swarade gubben, med krigssaker befattar jag mig icke; men rör det religionen .. — Nei, det rör just krigssaker. Det är fråga om en belännelse. — Jag har intet att bekänna; jag har ju sagt Hans Maj:t det. Men säg hwem ni är, herre, på det jag må funna tada er för ert deltagande. (Forts.)