Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1862, sida 2

wud, yttrade Fältmarskalk Horn. Åt nu middag hos mig och gack sedan tillbaka till staden samt gör der hwad ni behagar; blicka flickorna djupt in i ögonen och disputera med er pastor så mycket ni will; men, fortfor han allwarsamt, gifs det ett tillfälle att gagna lronan Swerige, så låt det ej gå gagnlöst förbi; ni skulle i få fall ej funna urskulda er inför er sself. Sägande detta git Fältmarskalk Horn in med Mac Gregor, och under måltiden nämndes saken ej widare. PÅ aftonen lemnade ryttmästaren lägret och återwände till prestgården lika swårmodig fom han på morgonen bortgått. Samna afton, sedan Margareta och Barbara sagt godnatt till pastorn, sutto de på sitt rum och beredde fig att gå till hwila. Margareta hade uppz löst sitt länga sköna hår och kastade jungfruligt blyg en duk öfwer barmen. Barbara wille inleda ett fam tal, men Margareta war tyft och tycktes hafwa fina tankar på annat Håll. — gobert war, sade den gamla, eu af wår stads yppersta unga borgare, en werklig prydnad för sitt stånd. Han passade så wäl för er. Men er far, Margareta, war för hård, och derföre begaf han sig till Wallensteins läger samt stupade. — Men hu! nu slår klockan elfwa. Klockan slog nu, sade den gamla sakta, elfwa i S:t Sebalds kyrkotorn, och straxt derefter började Elodspelet spela en psalmvers. Margareta framgick till fönstret och såg ut på kyrkogården, der det denna qwäll war lugnt och stilla. Mänens sken lade sig såsom ett silfwerskir öfwer kyrkogården, och winden prasslade i de sekelgamla trädens blad. — Hör du, Barbara? frågade flickan. — Ja llockspelet.