Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1862, sida 2

swarade Mac Gregor. Hans familj upptog mig då jag war nära döden, och jag har der funnit wård. — Såå! bor ni hos honom, sade fältmarskalken och blef tanlfull. Men haftigt fattade Han ryttmäftarens hand och fade med betydelfefull ton: Under det ni sitter sysslolös i Mirnberg oc wäntar på Hertig Bernhards ankomst skulle ni tunna göra kronan Swe rige en Wwiatig tienst. Denna tid är af betydelse och dess händelser blifwa afgörande. Wallenstein ligger der uppe på Gamla Berget såsom en grässwinshund i sin förskansade kula och har säker kunskap om allt fom föregår här. J Irnberg menar ej hwar och en ärligt med evangelii fak; der finnes förrädare och spioner. Ryttmästare Mac Gregor, det wore kanhända för er möjligt utforska hwilla de äro; en sådan fångst wore wärd mer än tillfångatagandet af 20 österrikiska soldater. Styf och upprätt samt flere tum högre än nyss trärde Mac Gregor några steg närmare fältmarffalten och såg honom under tyftnad rakt i ansigtet. — Ja så är det, ryttmästare, fortfor Horn; ett afgörande flag förestår; men finner Wallenstein wåra ploner, få skola wi misstyckas. Ni kunde sannerligen göra Swerige en tjenst, om ni upptäckte ... — Till spårhund duger jag ide, Herr Fältmarskalk, afbröt Skotten med af wrede darrande röst. Uppsök en annan till detta handtwerk; jag duger ej dertill. Men gif mig så fort som möjligt tillfälle att på annat sätt wisa min trohet för eder store Konung och evangelii sak. Skulle jag derwid förlora äfwen min wenstra arm, ja till och med mitt lif, så gör jag det gerna; men ännu en gång säger jag er, nådige herre, att Mac Gregor ej duger till spårhund. — Seså, seså lugna er blott, skottska brushuf: