S:t Sebalds Preslgärd. Berättelse från Trettivåriga kriget af A. v. Tromlitz. 2. (Forts. fr. föreg. n:r.) Jutet swenskt hjerta fattar riltigt förtroende för hans tapperhet, förr än han på något lysande sätt wisat, att han är tapper. Wore jag ännn frisk, få skulle jag med glädje ställa mig i de stolta swenslarnes leder och bewisa, att jag är en ädel skotte; men mt har jag förlorat min arm, nu passar jag ej bland detta folk. Låt mig gå in bland tyffarne. De äro ett godmodigt folk, tyda om främlingar, antaga lätt deras seder, och man står ej hos dem så ensam fom! bland swenskarne. Swenslen är stolt, då han stär i striden, ty han wädjar blott till fitt eget swärd och förlitar sig på sin egen styrka. Låt mig aå in bland de mindre starka men wänliga tyskarne. Men ett bes ver jag: skicka mig ej till Hamilton, ty skottskt och en-gelfft blod trifs ej tillsammans. Fältmarskallen nickade wänligt och lofwade att tala wid Hertigen af Weimar, så fort denne anlände med sin här, och då skaffa Mac Gregor en fana. Men tilldess, fortfor Horn, bör ni samla krafter. Ni är in i NRirnberg? — Ja, nådige herre, jag bor prestgården wid ... — Hos hwem? afbröt fältmarskalken häftigt. — Hes den ärewördige pastorn mid S:t Sebald,