Norrländska Korrespondenten – 16 augusti 1862, sida 2

anda; men jag fattade dock heldre swärdet och tågade redan såsom yngling till Frankrike för att strida i Hu genotternas leder. Att min farfar dött i S:t Germain oc på fin dödsbädd önskat få hwila i fäderneslandets jord, hade min far redan berättat mig, innan jag begaf min till Frankrike. Fördenskull uppsökte jag, sedan jag 6 år förut warit i Frankrike, både min farfars och min faders ben samt förde dem till Skottland. Med dessa dyra qwarlefwor antände jag till den bergiga skottska fuften, smög mia in bland klipporna och satte den swarta fjädern, Mac Gregors teten, på min mössa och beträdde mitt hemlands jord, ver jag war född och fom barn deltagit i mången strid mot wåra fiens der. Jaa fann snart ruinerna of wår lairds gamla borg. Wid foten af ett berg och inwid en böljande sjö war ett wattenfall, som jag sett i min barndom, och hwars brusande min far mången gång omtalat såsom en himmelsk musik. Jag satte mig på ruiner: na af mina fäders boning, gräfde derefter en djup araf under en ef mid wattenfallet, och derborta i hem landets heliga jord hwila nu mina fäders ben. Här tystnade Mac Gregor och bliäkade stelt mot aolfivet. Jngen af de närwarande störde honom. Efter en stund fortfor han: — Då jag hade slutat och belagt kullen med friska, gröna torfwor, stod jag tankfull bredwid honom och slådade ned i wattenfallet, hwilket underbart för: gylldes af aftonsolen. Det war samma ftröm, hmil: fen sedan århundraden tillbafa störtat fig utför dessa mossiga klippor, och till hwars melodiska sånger mina förfärer få mången gång lyssnat; floden fanns ännu, och dock war ingen droppa deri mer densamma. Så: fom timmarne och åren förswinna, få hade äfven böl