Något om Swalor. (Ur Hernösandsposten.) Mina föräldrar, både far och mor, woro synnerligen rädda om swalorna; de tycktes betrakta dem såsom lyckofåglar eller snarare rent af såsom små ffyddsenglar. En dunkel aning, wäl kommen ofwanifrån, hwilken ofta leder den oföre derfwade naturmenniskan, fade dem, huru nyttiga dessa fromma småfoglar månde wara. Jcke det ringaste wisste de der: om, att en enda fmala förtär fitt halfttusen insekter om dagen. Att skrämma eller oroa swalorna war en förbrytelse, att förstöra ett swalbo nära på en dödsfynd. Gossen, som gerna klättrade eller mafade uppför knutar och stänger, wäl ej för att skada, men nyfiket betrakta de små, små äggen och de ofjädrade ungars ne, fick skarpa tillrättawisningar; en och annan gammal fatt fit tillsätta lifwet för sitt okynne att wilja skatta swalbon. Midt ofwanom bron till fommarftugan, d. w. s. bagars eller mwafftugan, i hwilken fjellbon alltid inflyttar midsommartiden, denna stuga må nu wara hur anspråkslös som helst; wår stuga war likwäl ganska rymlig med farjtutame mare samt den få nödwändiga mjölfboden med ett enda litet fönster mot norr — fom sagdt är, midt ofwanföre bron hade ett par swalor (swalan Iefwer alltid i engifte) bygat sitt bo. Hu ru gladt och wänligt tittade de ide ur fin glugg ner på of, då mi gingo ut och in! Jag fer det än i dag. De blefwo snart helt förtroliga med of. Wäl förorsakade de något beswär för systrarne, hwilka hwarje dag skulle rengöra bron; en och annan gäst föreslog ock derföre, att boet skulle nedrifwas. Detta hade ju warit ett helgerån. Ar efter år öfades gruppen af bon, likasom def prat: samme, fryntlige inwånare — till för