Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1862, sida 2

om den utgjort en hop wilda djur. Min farfar drefs till Frankrike, min far till Antwerpen och jag till Bam berg, der jag i slaget mot mordbrännaren Tilly för lorade min högra arm, det enda jag egbe. — ära herre, sade Barbara uppstigande och sorgfälligt ihopfnäppande bibelns spännen; kära herre, hwad Gud gör är bäst. Jcke alltid, afbröt henne krigaren, icke alltid, Barbara; det hads warit mycket bättre, om jag ännu egt min arm och fått wistas bland mina berg, och om den goda wärdinnan här i huset ännu lefwat. Pastorn tryckte tigande med en tår i ögat ryttmästarens hand, och samtidigt suckade Barbara samt säg på den wid fönstret sittande flickan, hwiltens smärta wid ryttmästarens ord utbrutit i tårar. — Barn, fade paftorn och framträdde till dottern, att för länge hyfa en forg är fynd. Herren gaf, och Herren tog. — Ja lofwadt ware hand namn, inföll Barbara, under det Margareta föll i fadrens armar och gömde sitt hufwud wid hans bröst. Allt war tyst i rummet. Ryttmästaren och Bar: bara betraktade ömt den gamle presten och hans unga dotter. . Här i den fridfulla kammaren tycktes stormen I de upprörda brösten wilja lägga fig; men derute ras fade den allt häftigare: allt skarpare gnisslade den rostiga wäderflöjeln, och allt Hårdare slogo Tucdorna mot fönsterna. Slutligen uppflög ena luckan och fönders slog fönsterrutan; den kyliga winden brusade genom rummet, utsläckte ljuset och hwen genom den uppfpringande dörren. Ä Alla foro upp. Barbara fattade förskräckt det