Norrländska Korrespondenten – 9 augusti 1862, sida 3

hjerta afhört Dahls ord, ilade nu med lätta steg utan att afwakta baronens swar till Axels kammare. oo Du såg, Dahl, — fade baronen sedan Nosa aflägsnat sig — att wi woro församlade inne hos Axel när du fom, det skulle hafwa förundrat dig nå got kanske, om du ej nu wifte allt, nu anser jag ho nom ej mera som tjenare, utan fom mer: jag will omfatta honom med en faderlig ömhet . . . Här afbröts samtalet: Axel inträdde med en nästan förlägen min, och Rofa med ett ungdomligt skälmskt leende på fina läppar. i Dahl steg upp och gick emot Axel och i det han med en hänlig, strålande blid, klappade honom på axeln fade han: — Jag hör med glädje och tillfredsställelse, att ditt uppförande på den plats du innehaft, warit få dant att din husbonde nu mill omfatta dig med en mera faderlig godhet, och detta gläder den som har sktaffat dig hit och fom mill ditt wäl. Om jag ej mif tager mig, är det i dag du fyller tjuguett år, och jag lofwade din morfader på hans dödssäng, att på denna dag, framlemna till dig detta lilla paket, som utgjort hela vitt arf, men jag skall nog hjelpa vig — här flöt Dahl Axel i fin famn. i Med darrande händer bröt Axel paketet. Inuti omslaget låg ett hopwiket papper och en fak wäl ins lindat i siltespapper, han öppnade det och ett litet porträtt infattadt i en liten guldram, föll i hans hand. — Ack, min mor! min mor! — utbrast Axel i det han under tårar flera gånger tryckte porträttet till fina läppar. — Ack, min mor, fom jag knappast fett, men detta fåg jag morfar få många gånger kyssa; act! nu får jag äfwen kyssa dig, ou fom skänkt mig lifwet wid det du sjelf tillsatte ditt. O! blott en gång fit du sluta mig till ditt hjerta förrän det blef fallt; ac, nu, nu skall du hwila wid mitt. Denna Axels rena hjertliga hänryckning rörde alla till tårar. — Får jag se din mors porträtt — sade Dahl deltagande. — Ja, ia, se henne, det är hennes son, som ni gjort så mycket godt. O, hon är nu deruppe — sade Axel och petade mot höjden — och der fall hon bedja Gud för er! ... Dahl mottog rörd den lilla taflan ur Axels hand och sedan han en stund betraktat de sköna, fängslande dragen, räckte han det till baronen, fom war liksom långt borta med fina tanfar från det fom tilldrog fig omkring honom; han mottog det med darrande hand. Wid första blicken på det, uppspärrades hans ögon, hang tropp skälfde och han föll afdänad ned mot fofftudden, under det han framhwiskade: — Hon! g — Ö, är det hon! — fade Dahl i det han fate tade baronens hufwud och lutade det emot sitt bröst, under det Rosa bemödade fis om att återwäcka Ho nom till sans. Snart uppslog han åter fina ögon och utropade i det han omfamnade Dahl och hans blick lyste af himmelsk lycksalighet. — Dahl, Dahl! drömmer jag? yrar jag? säg mig det. Nej, nej, det är hon, o, det är du Anna! — han trydte porträttet fina läppar — det är Div fom jag fer, dig fom jag i få många år sökt och ej funnit, detta är det porträtt du tog ifrån min, då du såg dig öfwergifwen, du war då okunnig om den kopia fom mwitets betraktande utgjort min högsta gldje. Ja det är du! — sade han och utsträckte sina armar