— Det är således tjuguett år sedan du öfwergaf flickan. — Ja, — sade Stålkrona — de första fem ren, de år jag gjorde mina resor med dig, då tänkte iag ej mer på henne och det barn hon skulle gifwa lifwet wi min afresa; mitt finne förströddes af det ommerlande lif, af de herrliga taflor en werld har att bjuda det främmande ögat, men sedan jag hemkom waknade åter tanken på mitt olyckliga offer och hennes barn. Jag sökte, jag forskade men fick ej reda på någons dera. — Hwad hade hon för namn nu igen — sade Dahl tanffull. — Hennes namn war Anna von Stjerner, hen: nes far war kamrerare i Tullwerket. — Besynnerligt hwad detta öfwerensstämmer med Axels mor, endast med den skillnaden att hennes far hette Hjerting och war renskrifware; hon hette också Anna. — Ack, om hon i stället hetat von Stjerner, då hade detta barn, warit min Son. O, Gud! kunde du hafwa skänkt mig större lycka — sade baronen och höjde sina sammanknäppta händer mot höjden och en tår perlade ned för hans kinder. — Mitt besöt hos dig i dag innebär äfwen uppfyllandet af en pligt för mig, ett löfte fom jag gaf den döende Hjerting — fare Dahl i det han framtog det lilla patet wi såg honom emottaga af Hjerting. — Det war att franlemna detta till Axel på hans tjuguförsta födelsedag, som efter min uträkning skall wara just i dag. Detta paket innehåller det enda arfwet han fick efter fin mor och fin morfader. Du tillåter wäl honom komma in? Rosa hwilken nyss inkommit och med klappande