skrifwes är troligen, inom Medelpad åtminftone, en ide få obetydlig del af hö bergningsarberet, lyckligen öfwerstökad. Blir nu wäderleken för rågskördarne samt inbergningen i ladorna af foderförråder någorlunda gynnsam, så hafwa wi ju onödigtwis höjt wåra klagorop öfwer det myckna regnet, och således i otid ängslats för en morgondag, hwars beskaffenhet wi alldeles icke mägtat beräkna. På lediga stunder och medan wi landtbor hwilat oss efter den tungsamma flåttandens mödor och beswär, hafwa wi då och då ögnat igenom de dagliga tivningarne och bland annat funnit några upp: maningar till insamlingar för en äre: stod åt den hjelte, fom gjort Sweriges och sitt namn beryktadt öfwer hela jorden. Wi bekänna att dessa uppmaningar funnit genklang i wåra hjertan. OM huru ffulle de funna annat? Står han ide denne Carl XIlI, med alla fina fel fom regent, alldeles isolerad fom menniffa och hjelte? Hwar finns ett land, dit hang namn ej flugit på ryktets win: gar? Hwar ett menniskohjerta, fom ej wid läsningen af hans historia, klappar af hänförelse och beundran? Det är icke åt enwåldskonungen fom ärestoden fom mer att resas: det är åt fmwenffen, Hhjelten, menniskan Carl XII, han fom, på alla sidor omgifwen af statsklokhetens spindelwäfnader, ensam med sitt folk och sitt hjeltemod bjöd spetsen åt en hel werldsdel, medan undret af hand bedrifter utbredde fig öfwer alla de andra. Det finnes intet land, hwars historia kan framwisa en fådan bild fom tolfte Carls; ingen statswisdom få djup och fullwigtig att den lyckas bortresonera det totalintryck af beundran fom omstrålar detta historiska fenomen. Och ändå frame står bland swenske män en man, hwilken, sjelf omstrålad af ära och uppburen af fina medborgare bör ha lärt sig att märdera hjeltemod och dygd: ändå kastar en Ankarswärd ett stridsrop ut midt i den allmänna bifallsstorm, som förslaget om en ärestod åt Carl XII:te framkallat i hela landet. Tror han werkligen, den högt aktade mannen, att nationen ej wet att skilja mellan regenten och menniskan? MÅ han wara lugn folket har fått öppe nade ögon och regenterna sinsemellan kunna roa sig med att resa hwarandra ärestoder bäst de kunna och gitta: de komma dock alltid att stå på osäkra grund: walar, sålänge ej nationernas aktning eller beundran utgöra dess fotställning. Nu är likwäl händelsen den, att Carl XII:s namn är kändt af hwarje swensk, från gråhårsmannen till pilten. Det finnes ingen föreställning om ära och hjeltemod, som ej i swenskens bröst är sammanwäxt med denne hjeltes minne. Han lefwer beundrad i palats och koja, beundrad till trotts af alla ftatsflokhetens och regentwärdenas revisioner. Och denne mans ära skulle nationen efter halftannat sekel tweka att förewiga genom en ärestod! Wår tid är monumenternas gyllne tid Monumentrafe riet har tagit fart och man fer härutin