Småbitar från landsbygden. IX. Det är luft att fe det lif och den mert samhet, fom i dessa dagar utwecklas på landsbygden. Jupiter Pluvius, den gamle blötfiffen, han hwilken oftast har det fez let att falla in i öfwerdrifter, antingen han kommer på trafwen med att hålla inne eller slösa med fina håfwor, just ban densamme har allt sedan fjufofmaredagen tagit sitt förstånd till fånga och hejdat en smula på de wåtwaror, hwarmed han hela denna försommare få fris kostigt trakterat of. Starka afbrott äro dock skadliga — har han förmodligen tänkt — ocd derföre mill jag ge dem der nere på den der lilla pricken, fom de falla jorden, en liten sqwätt då och vå, till en påminnelfe om att det är jag fom sköter om wåtwarorna efter behag och alldeles oberoende af deras äflan med de torra. — Så mycket tacksammare hafwa också undersåterne warit för hwarje stund och timma, som hans höghet bes hagat hålla tätt. Och som det, emot hans wana i år, warit några mellantiz der, på hwilka han de sednare dagarne ide haft några utgjutelser, få hafwa Iis arne warit i frisk fart och då detta ned