Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1862, sida 3

— Hwad är det för en karl — sade han med häftig vöft. — Jag wet ej, men efter folkets påstående lärer han heta Holger Tyr. Holger Tyr — eftersade baronen och förde hans den långsamt till pannan — jag känner ej någon med det namnet, hwad är det för karl? Rosa framtog nu det bref Hon erhållet i il: laren. Här är ett bref som togs i karlens ficka, kanske det kan gifwa någon upplysning — hon uppwecklade det och läste innehållet wi redan hört; när hon läste namnet Gyllensköld, uppgaf hon ett rop, papperet föll ur hennes hand, och nästan maktlös sjönk hon till baronens kunän; men efter ett par minuter höjde hon upp sitt hufwud, då hon fit fe baronen fitta affmins nad. Nu blef hennes bemödande att återföra honom till lif igen, och snart uppslog han åter fina ögon och fästade på Rosa en öm blid, han utsträckte fina armar och hon sjönk till hans bröst. — Du är räddad Rosa — sade han under det stora tårar banade sig wäg utför hans kinder. — O! du är räddad, mitt barn, från det olyckliga öde som den, hwilkens hjerta klappar warmaft för dig, har welat beredt dig. Tacka Gud i första rummet och Axel i det andra, men hata och förbanna mig. — O! älskade farbror, hwarföre dessa ord? — suckade Rosa — du är och har warit mitt enda stöd och jag tar Gud till wittne att jag älskar och håller utaf dig och jag skall alltid göra det, jag will bedja Gud för dig att du ännu länge får lefwa hos din Rosa, och det skall utgöra min enda glädje, att se dig glad och nöjd wid min sida; o, jag är lycklig här, här i din famn. (Forts.)