3J denna stund, detta papper är i din hand, fin: nes Axel ej mer, han har räddat dig. Hans lit fins ner du mid lönntrappan som leder från källaren till det rum der baronen brukar innesluta sig om nätterna. J nämnde trappa har hwarje natt doldt fig en man fom gjort din beskyddare mycket ondt, han ligger troligen bredwid mig, och sedan fan du gissa förhållandet. Farwäl, wi tillhöra hwarandra hos Gud! Fäll en tår öfwer Axel. En rysning genomfor Nosa, blef och skälfwande störtade hon nu åtföljd af tjenarne till baronens rum; dörren war stängd och nyckeln urtagen, hon bultade, men intet swar, allt war tyst, nu beslöt hon att ityra wägen åt källaren, der wi fett henne inträda och derifrån wi redan följt henne. Dörren till det hemliga rummet i hwilfet baronen befann fig, mar mid Rosas återkomst läst fom förut och ej ett ljud hördes derinnanför. Alla nydlar fom i haft kunde anskaffas profwades, men ingen passade, nu fanns ingen annan utwäg, än att för söka dyrka upp låset; detta git lättare än man anat, och snart war dörren öppen och alla blickar riktares nu inåt för att få fe den hemlighet baronen i få måns ga år förwarat; åt hwilken han offrat sina nätter, men stor blef deras förwåning då de blott funno ett swartklädt rum, upplyst af ett ljus, och tomt, utom taflan på wäggen och den stol i hwilken baronen satt. De wågade sig dock ej öfwer tröskeln, ty en sägen gick bland folket, att i detta rum tilldrog sig många une derliga ting; endast Rosa, hon war redan inne och låg nu på knä wid baronens fötter och höll hans båda kalla händer i fina. Baronen satt med skum, halfsluten blick; öfwer