Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1862, sida 2

pålitligaste tjenarne att waka hos den sjuke, hwilken snart låg försänkt i en feberaktig dwala. Sedan tog hon några med sig och gick med snabba steg till det rum hwarest baronen befann sig. Rosa hade nyss inslumrat efter att ett par tim mar oroligt hafwa kämpat mot de tusen olika bilder fom i det wakande tillståndet wisat fig för henne. Hennes tanke hade smygit fram och tillbaka från den glada sorgfria barnatiden till det sorgsna öde fom nu återstod henne. Sömnen, den tröstande engelen, hade nyss i det han tillslutet hennes ögon, bortkysst tåren fom det smärtfyllda hjertat framtwingat, då hon mädtes af ett förfärligt skott fom fom henne att skälfwa af förskräckelse och jagade blodet från hennes hjerta. Hon hade ej drömt, dertill förekom det Henne för tyd ligt. Hon rusade upp, tände på ljuset. Tanten på Axel och hwad han sagt Henne, swäfwade nu för hen ned finne, och efter att i haft hafwa kastadt på fig det nödwändigaste, öppnade hon dörren, då i detsamma ljudet af andra skottet fom henne att nästan digna till golfwet, men tanten på Axel, att kanske hon kunde rädda honom, gaf henne åter mod. Hastigt fattade hon i en klocksträng och efter ett par minuter stodo hela tjenstpersonalen anfådda och förskräckta omkring henne. Hennes första fråga war om någon fett baronen, då upplyste de att det ännu brann ljud ihans rum. På frågan om någon fett Axel, kunde ingen upplysa något, han hade ej warit synlig sedan mid: dagen, och ingen wisste hwarifrån ljudet af skotten kommit. Med hastiga steg inträdde en karl och öf werlemnade till Rosa ett litet bref, hwilket han fun nit på bordet i Axels kammare. Hon bröt det och läste med darrande röst: Roja!