Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1862, sida 2

med tårar och kyssar, och betraktade honom en stund med smärtans, med förtwiflans hemska blick, och i det hon tryckte hans hufwud mot sitt hjerta, sade hon med en djup suck: — Han är död. — Men i detsamma uppslog åter Axel sina ögon. J hans blick låg en himmelsk sällhet, en stilla frid; med denna blick fästad på Rosa, sade han matt: — On är räddad Rosa; kyss mig och låt mig fe dan dö, få här! — Nej, du får inte dö Axel, du skall lefwa hos din Rosa, du skall åter blifwa frisk, jag will förbinda dina sår, jag will waka hos dig. Tag och bär honom warligt till hans rum — sade Rosa åt tjenarne, hwilka förundrade och rörde stodo wid hennes sida. — Men hwem är han, denne man som ligger här wid hans sida. — Hon tog lyktan och lyste, hon gaf till ett rop af förskräckelse då hon såg detta blodiga och wanställda drag, de utstående ögonen och den något öppnade munnen. — Holger Tyr, utropade tjenarne, denne usling, lasta ut honom — fade några farlar i det de togo i honom; — han är ej död, fade en annan och kände på hans puls, — den tyckes röra fig något. — Gör honom ej något ondt — fare Rosa — utan för honom till något af rummen i i flygelbyga: naden och försök att få Honom åter till fans. Axel winkade en af karlarne till fig. — Under: sök Holgers fickor, han har ett bref, tag det och lem na det åt fröken Rosa — fade han fakta. Karlarne började undersöka Holgers fickdr och fann snart det ifrågawarande brefwet, hwilket Rosa emottog. Sedan Arel mar uvpphuren i sitt rum och Rosa I