ädlingens Son. Novell af Wilhelm. (Forts. fr. föreg. n:r). Axel kände fig redan baklänges på första trappsteget, han tände fig ej längre funna hålla balancen, han föll, men i detsamma slog han sina armar än fastare om Holger, hwilken i det längsta sötte att streta emot. Nedkommen utför den höga branta ftentrappan och ehuru illa sårad gjorde Axel en hastig swängning hwilken för den mera owiga Holger war alldeles oförberedd, hwilket gjorde att Axel fit öfwer: taget. Lik en blodtörstig tiger fom ftörtar fig öfwer fitt rof, grep nu Axel om Holgers strupe, under det han med fina båda knän stod på hans bröst. — Nu är din fifta stund kommen, bed, nu, ty du skall dö. Holger framhwäste endast en ännu rysligare ed och försötte blott att göra sig lös, men hans krafter aftogo, han kunde ej andas mer, wanmäktig sjönk hans armar till sidan. Axel kände äfwen i samma stund sina krafter aftaga, han kände smärtan i sin sida, och kände blodet rinna från sitt i fallet sårade hufwud. Han släppte sitt tag och föll sanslös ner wid sidan af Holger. ö ö ö J samma stund uppslogs källardörren och Rosa åtföljd af husets alla både manliga och qwinliga tjenare, försedda med lyktor, inrusade och snart funno de stället der Axel och Holger låg badande i blod. När Rosas blick upptäckte Axel, störtade hon liksom wansinnig på knä mid hang sida, upplyfte hans huf-! ivud i fina händer och öfwerhöljde hans bleka anfigte