stuld, får jag härmed bedja dig min käre Holger att du för att än wara säkrare på din sak, äfwen i natt pröfwar gubbens sinnesstämning. J morgon natt wäntar jag dig wid häcken. Med sann wänskap: Leonard Gyllensköld. P. S. För all del war försigtig. Dens. — Ha, han ber mig wara försigtig — utbrast Holger i det han stoppade brefwet på sig. — Wore han hälften få försigtig fom jag, wore det intet farligt. Men nu framåt, gubben håller nog på nu som bäst att resonera. — Med ljudlösa steg smög han sig uppför den smala trappan. Med läsarens tillåtelse wilja wi återwända från denna mörka gömma, dit wi följt Holger, och kasta en blick in i ÅAxels kammare. Klockan hade nyss slagit 10. Det lilla rummet mar mörtt, endast månan kastade sitt matta sken in genom det höga fönstret. Axel satt nedlutad i ett. af soffhörnen med hufwudet hwilande i sina händer. Of: wer hans bleka ansigte hwilade ett fridfullt leende, ett herrligt lugn tycktes hafwa lägrat sig öfwer hans förut npprörda känslor. — Rosa! ewigt älskade flicka — sade han med stilla smärta — få stiljes wi nu för att aldrig mer råkas bland de lefwandes antal. O, wi fan aldrig få tillhöra hwarandra .. jag kan aldrig få sluta dig fom min till mitt hjerta ... nej Rosa, aldrig, men jag skiljes ändock från dig med den wetskapen att du älskar mig .. snart, snart Rosa är stunden min, då jag ej är mera, endast detta papper, mitt sista afsked, hwilar i din hand. O! ja, få farwäl alla mina drömmar, farwäl du lilla kammare, ver jag upplefwat få många ljufwa och få många bittra funder, mu är allt slut, slut för ewigt. Nu är timman slagen, den timma Rosa, fom skall innebära din räddning, och nu måfte jag Handla. — Han stea upp och tryckte den lilla biljetten till sina läppar och lade den på bordet: framtog Pistolen och undersölte knallhattarne, hwarpå han stoppade den innanför rocken, och sedan han faftadt den sista tårhöljda afskedsblicken kring sitt rum, gick han ut. Hastigt smög han sig utför trappan, styrde sina steg åt parken och efter en lång krotwäg närmade han fig smygande den gafweln af byggnaden på hwilken den förut omtalade källardörren mar anbringad, och efter att sakta hafwa öppnat den och Åter lika fatta stängdt den efter fig, trefwade han fia fram den wäg han på förmiddagen utsett, på några alnars afstånd från den lilla hemlighetsfulla jerndörren och gömde sig bakom en närstående lår. En halftimma derefter war det som Holger inträdde och Axel fö lunda såg och hörde fig hedragen på sitt Hopp att Gyllensköld skulle personligen infinna fis, men genom Holgers gripande och det bref han innehade, ffulle fas fen ändock blifwa upptäckt, war den tanten fom fom för honom, under det han kramade pistolen, färdig att hwarje ögonblick jaga en kula mot sitt, som han tyckte, redan gifna rof. Sedan Axel förwissat sig om att Holger redan stod på sin post, smög han sig sakta fram från fin gömma och med lätta, ljudlösa steg kröp fram till trappan, uppför hwilken han tog nägra steg, med wapnet höjdt framför fig, beredd att wid första tillfälle fätta fin plan i werkställighet. Han stadnade och wågade knappt andas, han såg det swaga ljus: stenet ofwanför sitt hufwud och uttala: hörde en dof röst — Stålkrona, bryter du din ed, är din själ för ewigt dömd åt afgrunden! Nu kunde Axel ej hålla fig längre, dessa ord bes wingade hans steg, han tyckte fig flyga uppför trap: pan, men uppkommen befann han sig i ett ogenoms trängeligt mörker. Wid det hastiga bullret hade Hol: ger utblåst ljuset i lydtan. Åxel stadnade, han mar obekant med detta rum, i hwilket han nu befann fig, men det förekom honom blott fom en smal gåna ty på båda sidor, åt hwilka han utsträckte armarne kände han den falla fuktiga muren. NÅn blef Axel ursinnig, bela hans kropp darrade och efter att hafwa tagit nå gra steg framåt, skrek han med dånande stämma: — Hwar är du niding? din sista stund är nu tommen, du har släckt lampan, men jag skall allt söka upp dig ändå. — Gå tillbaka derifrån du är kommen, ty annars är du innan fort afgrundens sjelfspilling — fade Holger med förställd röjt och under ett fort hånskratt. Nu kände Axel intet golf, inga wäggar, allt git omkring för honom han rusade fram, men hindrades snart of Holger, hwilken stötte emot honom. Axel höjde pistolen och skjöt utaf. Holger mums lade en grof ed under det han tycktes wackla, men hastigt grep han Axel om strupen, wred pistolen ur hans hand och satte den för hans bröst, men genom en hastig wridning af Axel, skrubbade kulan honom i sidan, han kände det ej, han kände blott det tag Hol: ger hade om hans strupe, hwilket war nära att qmäfwa honom. Nu begynde en Hård ftrid fom allt mer och mer närmade de båda brottande till trappan, inte ett ord wexlades dem emellan. Ä (Fortsi)