Ådlingens Son. Novell af Wilhelm. (Forts. fr. föreg. n:r). — O! jag wet, jag wet att du ej älskar mig, Rosa, men låt mig ännu en gång kyssa den hand, hwilken jag få ofta flutit i mina, innan mi för ewigt stiljas — fade Axel och öfwerhöljde Rosas med sina kyssar. — Du misstager dig Axel, jag har länge doldt en känsla hwilken jag aldrig welat påstått jag cat, utan ständigt antagit den fom en högre grad af mäns skap för dig, men nu, o nu wet jag hwad den är, men Axel wi måste skiljas, mi måfte bekämpa den, wi måste undwika hwarandra och låta glömskan och tiden läka det sår som nu will göra oss olyckliga, och sedan kan wi åter råkas som sanna, fom tillgifna wänner, och jag will tro dig för ädel att begå något då ligt, hwartill kanske din känsla will förleda dig. —. O! du älskar mig Rosa — fade Axel och stog hänryckt fina armar om Rosas lif — du älskar ven olycklige Axel; ac! fig om dessa ord från dina lips par; hwad är himmelens salighet mot dem? o! NRofa, du mina tankars enda ideal, mina drömmars sköna engel, min lefnads enda leende stjerna, du som jag älskar, fom jag tillber; o, sjnnt till mitt hjerta och hwiska till det att du älskar mig; ac! sedan, sedan skall jag nöjd möta mitt öde. — Jag älskar dig — hwiskade Nosa med en mild, en darrande röst i det hon sjönk i Axels famn. Dee ras läppar möttes och den första kyssen söfde deras siälar i den rena, heliga kärlekens saliga drömmar;