Småbitar från landsbygden. VIII. Wäverlefen fortfar — hrutade en gammal kurfor i Upsala yttra fig till studenterna, för att hafwa någonting att tala om; och funna äfwen wi med skäl citera hans ord i afseende på den ihållande nederbörd, fom förwandlat hela denna högsommar till en enda fammanhängande fruntimmeråweda. J ÅAngermanlands ådal, der årswäxten för några weckor sedan lemnade så wackra förhoppningar, börjar det att fe betäntligt ut; myrslåtterna, hwilta ätminstone för stogsbyarne utgöra den egentliga och wigtigaste ängsmarten, stå ännu, då detta nedskrifwes, under watten, och rågen ligger axlupen nerpressad mot marken, hwilken för öfrigt är mera genomdragen af watten, än den någonsin war i wåras. Fortfar såleres denna wärertet, få är sannerligen fara wärdt, att de för hoppningar om ärswäxten, hwilta mid: sommaren skänkte, tillintetgöras af den werklighet, som står för dörren. Men hwad kunna wi göra deråt? Tiga och hoppas. Se der allt! Medan wi ändå äro inne på kapitlet om Ångermanlands ådal, kunna wi ej undgå att fästa uppmärtsamhet på den waknande demoralisation, fom den ohejdade skogsafwerkningen och träwaruhandeln inblåser i denna fjellens förr få renhjertade befolkning. För bedrifwande af denna rörelse hafwa ftog8 och fåg: werksegarne nödgas upplalla arbetsfolt från nedre Swerige, synnerligast från Wermland. Af dessa Olof Trätäljas ätteläggar äro wissa socknar i Ådalen ordentligen öfwerfwämmade, som fordom Egypten af gräshopporna. Det onda de åstadkomma är mångfalldigt. Slogarna lida utaf dem — nå detta war wäl egentligen också meningen —; men federna lida derjemte i flere fall. Wi wilja antyda huru och på hwad sätt. Angående skogarnes lidande: besinnom blott huru wäsentligt skogsafwertningen slulle hejdas, om egarne ej hade få vit lig tillgång på dessa wälsignade Werme länningar, hwilka man om wåren fer anlända hit i skaror, fom påminna om folkwandringarnas tider. Owad ferlig: beten widkommer och dessa löshästars inwerkan på den, så hafwa wi, tywärr, alltför många fakta på sanningen af wår sats. Först och främst bildas af dessa främlingar ett slags lasernlif i byarne, och blotta betydelsen af detta ord inne bär en tillräcklig orsak att önska detta samlif dit pepparn wäxer. Witare införes bland folket ett prejeribegär, fom tränger lånat öfwer billighetens och samwetsgranhetens gränsor. Det är jn nemligen helt naturligt, att dessa Alu pande ulfwar, för hwilka ingen proviant förslår, till hwad pris fom helst ur allmogens förrådshus förskaffa sig hwad de behöfwa. De tjena i allmänhet så höga dagspenningar, att de kunna betala sin föda till det högsta pris, och landet är för litet och alltför glest befolkadt, att konkurrens mellan många afnämare