— I dag har min farbroder yttrat sitt sista, orubbliga beslut: mitt fnara giftermål med Gyllensköld, och jag måste lyda. Han fade mig om jag will att han skall få någon lindring i sitt lidante här på jorden, och någon ro i fin graf, skall jag uppfylla hans önskan, och jag jag fon ej annat. . . nej, jag måste! — Nei, du skall ej — fade Axel och upplyfte sitt hufwud och såg med en beslutsam, men tillika öm blick på Rosa, som kom hennes hjerta att bäfwa, hon såg liksom ett hotande moln swäfwa kring den weka, den milda själ som afspeglade sig i hans öga. — Du skall ej blifwa hans maka, nej Rosa, den som räddar dig från den olycka fom hwilar öfwer ditt öde, är den fom du nu tröckt till ditt hjerta, det är jag, jag Rofa fom eger din räddning i mina händer, det är jag fom känner de planer fom blifwit hopsmidda, de mörka gerningar, fom hittills existerat allt blott för ditt förderf, det är jag som skall rädda dig — här slet han sig ur Rosas famn och föll på knä i det han fattade hennes båda händer dem han warmt tryckte i fina. O, Rosa! för via will jag offra mitt lif, för dig will jag göra allt. Du, fom omhägnat mig med din warmaste, din innerligaste wänskap. Du som ute gjort den enda leende stjernan på min lefnadshimmel, för dig eger jag en känsla som öfwerstiger gränsen af wänskap. O! det är... — här bortdosg ordet på hans läppar — fan jag göra mera för dig än den handling jag snart, snart går att uppfylla och som ffall rädda dig från lidandet och olyckans försträckliga djup. Nej jag kan ej mer, och sedan det är gjort, Rosa, har jag ej mer att lefwa för, allt hwad jag kan begära är att sedan få dö, i ihågkommen af dig. — Du förskräcker mig — sade Rosa blek och darrande — Axel, dessa ord kommer mitt hjerta att rysa, skall du hafwa uppgjort någon feg, någon dålig plan för att hämnas på Gyllenfföld; o! säg, säg, hwad är det du tänter att göra? kanske mörda honom, fig mig, o! jag fer swaret på din blid, nej, det är ej möjligt jag yrar, ej fan en sådan tanke bo inom dig, nej få har jag ej kunnat bedraga mig Hå dig. Jag twiflar ej på att ide din wänskap är fann, att den är uppriktia, och att du deltager djupt i mitt olydtliga öde, men att detta deltagande ffulle förleda Dig att benå ett brott fom för ewigt kanhända skulle göra dig sielf och oss alla olyckliga. Nej Axel, ej är det en mördare, jag slutit till mitt hjerta, det är min enda sanne, innerligt tillgifna wän, låt mig behålla den tanken och låt din känsla ej förleda dig till når got orätt, fom kan störa din framtida lyda. Gud styrer nog allt till det bästa. — Nin framtida lycka — suckade Axel — hwar finnes den? ack, der jag ej kan nå henne. J fjorton år har jag kämpat med nöd och lidande hos min gamla morfader, i twå år lidet och misshandlats hos den som skulle uppfostra mig i krögaryrket, men från hwiltet den bestedlige notarien Dahl räddade mig och ffaffade mig hit, och här har jag nu i fem år njutit af en sällhet få ljuf, men tillika få smärtsam. Rosa, mitt lif har synats så skönt så länge du warit wid min sida, få länge mitt ga fått mättat fig i åffå dandet af din bild, smärtsamt har det warit under de stunder du ej synats, då tanken lagt fin tunga hand på mitt hjerta och förskingrat de ljusa bilder, den in billsra drömmen framlockat till min sida. Så har min lefnad flytt, och hwad skulle nu återstå mig? lyda! ha, du finner de känslor Rosa, fom jag eger, du känner ej de förfärliga strider jag kämpar m mitt eget bjertas omwexlande demoner. Du wet hwad din wänskap gjort mig. Jag är olycklig! Rof förlåt mia! Rosa, jag tillber, jag älskar er. — Har hufwud sjönk i Rosas knä och en djup tystnad i trädde. — Han älskar mig — suckade Rosa och lät fi hufwud nedfalla mot fin häftigt swällande barmo, han älskar mig — hon wille skjuta Axel ifrån si men ändock låg hennes arm qwar kring hans hal hon wille gå, men ändock satt hon qwar och lät h nom föra fin hand till fina glödande läppar. He tände sig få swag i denna stund, det war en käns få ljuf, få himmelsk för hwilten hon ej kunde gö jig redo för, det war liksom ett band i denna ftu dragit henne närmare honom fom nu låg wid henn fötter, det war fom en salig harmoni förenat def sj lar och kommit deras hjertan att klappa samma sla Det war kärleken, den första heliga, innerliga kä leten som nu sönderslet slöjan af wänskap och ställ fig i fin egentliga dager; äfden Rofa älskade Ax äfwen hon hade burit denna hemlighet, en färd hwilken hon ständiat sökt förjaga från fin närh men nu war hennes makt förbi. Han älskade hen och hon älskade äfwen bonom. — Axel — sade Rosa i det hon upplyfte har hufwud emellan sina händer och mötte hans blid. — jag ej olyckligare än förut; o, du har warit den en fom jag ansett fom min män, nu eger jag ingen, å wen big är jag beröfwad, med den känsla du nu h för mig, twingar du mig att hädanefter undwika di (Forts.)