Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1862, sida 2

säg mig hur det är, du är ej friff, anförtro mig hwad du känner. Tro mig Axel, eger du ingen annan wän, så har du åtminstone en i mig. Hon strök med handen öfver hang panna, den war feberhet, hon lutade Axel till sitt bröst. — Nu Rosa tänner jag mig åter bra, här Ffänner jag mig så frisk — fade Axel och flöt fin arm om Rosas lif — Rosa, jag har en werklig wän utom dig, han är nn långt borta ifrån mig, men han har noq ej glömt mig äntå, Notarien Dahl, han fom ffaffade mig hit, han fom är din beskyddares intimafte wän, han fom war min gamle morfaders wälgörare; o, om jag hade honom här i denna stund. — Notarien Dahl wäntas daagligen hit, han har skrifwit till min farbroder att han med första skall wara här; ack, det wore allt bra roliat, då fick min stackars farbroder någon fom kunde slå bort hans griller, nu hjelper mitt fmet och mitt sällskap knappt nå got; det enda samtal han nu börjar med när jag är hos honom, är om min förlofning och mitt giftermål med Gyllensköld, och det plågar mig, Axel, jag blifwer då sorgsen och längtar åter i ensamheten; jag war nyss hos honom. O, Axel, wi måste snart skiljas! — Här lutade Rosa ned sitt wackra hufwud och tryckte en kyss på Axels panna der en tår föll från hennes öga. Den brände Axel, han kände hur hans hjerta fattade fina flag, en rysning genomfor hela hang kropp, han wågade ej höja fin blid mot Rosas, men han lände hur häftigt Hennes barm häfdes, ban kände kyssens glöd ännu på sin panna, konvulsiviskt slöt han sina armar om hennes lif, och knappt hörbart fram hwiskade han: — O, Rosa! — Wi måste skiljas — återtog Rosa mera lugnt.