Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1862, sida 2

bet tändt en wild, en olidlia eld i mitt inre, du som egnat mig en systerlia wänskap, blicka ner i mitt hjerta se.. se.. 0o fasa! .. sty mig, öfwergif mig ( jag älskar dig ... jag brinner för dig och denna seld fon endast vin tärlek dämpa, eller också döden ... (ja Rosa, snart ... snart måste wi skiljas ... redan i natt skall döden slita mig ifrån din sida och skänka I mig den frid, efter hwillen jag länae suckat, jag utftår lej längre här, här mid din sida. O! när dösen läge ger fin falla hand på mitt hjerta och stillar des slaa, när öaat brister, o! då är det slut, flut på allt! J min sista stund wågar jag dock hoppas att dn skall länga en blomma på den kulle som utwisar stället der ren olyckligae Axel hwilar, och att du wattnar denna blomma med en tår från nitt öga, der Axel endast fån fin himmel, Detta papper — fade han i det han tryckte ett litet bref till fina läppar — detta mitt sista afsked till Rofa, o, det Fall hwila i hennes hand och när det det gör, då finns jag ej mer! Här stördes han af litta steg, fom hördes utansör hans kammardörr och en lätt tryckning på låset. Hastigt gömde han brefwet och steg upp att möta den inträdande, det war Rosa. — Hwad du är blet i dag Axel — sade Rosa och räckte honom med ett mildt småleende sin hand — är du sjuk? — Ja Reosa, jag känner mig få vag, få konstig, men wi skola ej tala derom, det går snart öfwer. War det, roligt på bjudningen hos löjtnanten i går? — Åhja, roligt kunde jag aldrig tänka att få, men fig mig hwad det är åt dig, nyss mar du så blek och nu är du få röd, och vin röst, Axel, säger mig att någon förändring inträffat, fäg mig — fade Rosa och satte fig bredwid honom och fattade hans hand —