Norrländska Korrespondenten – 26 juli 1862, sida 3

med hatten djupt nedtryckt i pannan. Han tog några ljudlösa steg fram på sandgången under det hans blick försigtigt spanade omkring fia, men då ej något märts tes fom kunde störa honom, flog han fappan tillbaka och utsträckte handen i hwilken han krampaktigt Höll en pistol. — Med denna kunde jag i denna stund hafwa jagat en fula igenom ditt hufwud niding, den skulle ej hafwa förfelat sitt mål — utbrast han i wild för: twiflan — men den stund då dessa pipor riktas emot dig, då dessa kulor göra fin werkan är ej långt borta, ty nu, nu met jag allt. O, Gud jag tackar dig — fade han i det han hopknäppte fina händer — jag tackar dig att du styrde mina fteg hit i denna stund, jag har lyssnat, jag har hört allt, och nu, nu är hon räddad, Rosa! du är räddad af mig, mig, jag Axel, fom fast få ringa ändock wågar älffa, wågar tillbedja dig; ol är jag ej lycklig, om också ditt hjerta blifwer tallt för denna min rena, min innerliga kärlek till vig, om också du glömmer att jag finnes, är jag ei lycklig ändå mid blotta tanken på att jag kan, att jag ffall, att jag har räddat dig Rosa, Rofa! jag will full borra det wärf jag eger, jag will ntträfwa min hämnd på den fom welat ftörta dig, och sedan mill jag dö wid vina fötter då har jag lefwat nog och i den ftunz ven skall blott eu blick från ditt öga komma mig att dö lycklig. Jag will bort, bort från detta ställe. Gyllensköld, wi träffas i morgon natt! Han swepte åter kappan omkring fig och afläg8nade fig med haftiga fteg. (Forts.)