Norrländska Korrespondenten – 26 juli 1862, sida 3

han lade armarne i kors öfwer sitt bröst mot hwilfet hans hufwud långsamt nedsjönk. — En bra karl — sade han för sig sjelf — ack din spetsbof, din äreförgätna själ, i sådave hinder som dina skall mitt öde hwila. Jag, en Gyllensköld, skall wisa mig wän, snart sagt kamrat med denna usla warelse, han skall genom sitt nidingsdåd räcka mig en räddningsplanta öfwer förderfwets bråddjup, hwilken äfwen till sist kanste också brister och jag drar då med mig henne, henne! Gud! din förbannelse hwilar tung öfwer mig, det är jag som är skulden till allt, den warelse jag fördömmer är mina lasters, mina pasfios ners werktyg. Jag har utsett rofwet och han fångar det åt mig. Du lede frestare fom snart inledt mig i din snara, om jag kunde sönderslita dina garn, om jag egde kraft att funna besegra dig, men jag står på branten af förderfwet färdig att störtas, och i fådan belägenhet griper jag det första fäste hwari jag fan få, att ännu hålla mig uppe. Jag är ruinerad, jag är förbi, men hon den englarena, den milda, ömma, barnsliga Rosa kan rädda mig till en tid och derföre måste, derföre skall nu min plan, hämtad från under jordens mörkaste wrå, nå fin fullbordan, men i och med detsamma är du förswunnen niding — här höjde Gyllensköld hotande fin tnutna hand och hans röst darrade — du skall förswinna säger jag, du afgrundsande fom fom i min wäg, du måste dö. Efter några minuters djup tystnad gick han åter med långsamma steg mot byggnaden och förswann. Denna scen hade ej passerat så obemärkt, som de båda brottens och lasternas wänner trott. Gyllenz sköld hade ej wäl aflägsnat fig, förrän en man fram: trädde från andra sidan wägen, der han stått dold. Det war en smärt gestalt wäl inswept i en kappa och