— Huru barmhertigt han talar — fade Gyllensköld spefullt — kanske när allt kommer omkring will du skänka mig den tillbaka, en papperslapp fom försäkrar dig om lumpna twåtufen riksdaler, dessa ftyfrar fom jag otaliga gånger mångdubbelt faftat bort på dessa fördömda tärningar, fast jag nu ej för till fället har dem, men du skall få dem Stjernspets, med det allra första, ty än har ingen Gyllensköld emottagit några nådegäfwor eller några förnedrande förflager. — Du har uppfattat faken oriktigt min bror — fade Stjernspets lugnt — jag will blott ... — Jngenting mer om den saken — afbröt Gyllensköld häftigt — will du spela eller intet? — Fruntimren undrar hwar wärden håller hus — afbröt en af de främmande herrarne, hwilka nyss utgått och nu återigen inkom, för att med dessa nå got sanna ord afbryta det wilda spelet — de hafwa nu ej sett Gyllensköld på ett par timmar, som de påstå, och det får jag med skäl kalla en rätt oartig wärd. — Jag ger dem få många fom flyga och fara, säg dem det, men för tusan jag måste wäl ändock låta fe mig, men sedan funna wi ju fortsätta? och nu ett glas mina herrar, en skål för mig sjelf, för min lyda, att jag måtte i qwäll få mera tur hos henne, för hwilken mitt hjerta klappar, för hwilken det brinner af den renaste, den warmaste kärlek. O! att hon beswarade denna liga, huru lycklig skulle jag ej då wara. Jag tror, jag hoppas, jag drömmer. Tömmen en skål och önsken mig min dröm i fullbordan. Alla tömde fina glas och under ett muntert skämt hwaraf syntes att den Bachanaliska saften mer än till. börligt hade gjort sin werkan, wandrade herrarne utaf till de rum hwarest damerna, underhållna af några få kavaljerer, hade slagit fig ner.