Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1862, sida 2

på twåtusen Riksdaler skall draga tillbaka mina lidna förluster. men först ett glas, en skål för min åter wändande tur. Med darrande hand förde Gyllensköld glaset till sina bleka darrande läppar; elden i hand annars matta ögon wisade den till fin höjd uppdrifna passionen ins om honom; med ett hånfullt leende slungade han alar fet på bridan. — Nu Stjernspets är jag åter redo! Hwem kas star först? De kringstående sågo på hwarandra med blickar blandade af ifwer och fasa; ej ett ord yttrades. Stjernz spets slog först. Tre kast hade Stjernspets gjort och nu war Gyllenskölds tur. Vit en tiger fom rofgiriat mill sluka vet offer fom kommer i hang märg, grep Gyllensköld efter tärnins garne, stora swettdroppar perlade ner från hang panna. — Förlorat, — sade han under ett kallt hånfullt leende, sedan han slagit sina tre slag, — tre mindre; ack, min goda tur hwad du förföljer mig, jag har för: lorat äfwen dessa penningar; jag har inga penningar, jag har intet, tag min egendom, tag allt, vet tillhör er och räcker ända ej till, men ån ett parti, min klocka, min juvelnål, mina ringar, jag sätter ut dem; än en gång, mina herrar. — Nej Gyllensköld, ingen gång mer! — sade alla med en mun. — Jag har munnit, sade Stjernspets, mitt nekande gäller således ej, men jag erkänner dock att jag ogerna will spela mera, hwad reversen beträffar, som jag nu wunnit, skall du ej frukta mig, när du kan gör du dina afbetalningar och dessemellan wäntar jag.