Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1862, sida 2

utför de finder, der helsans och glädjens rofor oftörda slulle finnas, de finna fritt lopp, när hon sitter wakande mid ditt läger, wid hwilket brottets och förtwiflans furier i stället skulle hålla fin rinadans. Du will att hon, med offrandet af fin ungroms hela glädje, sitt lifs skönaste dagar skall hindra ditt öde, för hwilket du med rätta är hemfallen, du will att hon stall, bunden wid din sida, med sitt leende, sitt smek, bortjaga molnen från din panna; att hon med sin tyss, för helig för dig, skall fördunkla brottets prägel och lindra smärtan i ditt hjerta. Nej, du jordens eländiga barn, höj ej din owärdiga blick mot den rena själens spegel, der ett lif synes slumra i oskuldens siönaste drömmar, fly henne, om hon utaf medlidande af baruslig lydnad och undergifwenhet, will luta sig till ditt stuldbelastade hjerta. Du har lofwat hennes far på hans dödssäng att blifwa i hans ställe, är då dessa de faderskänslor som bor inom dig? Nej, skynda att försona ditt brott! Hon älskar Gyllensköld, fast hon ej för rig will tillstå det, lägg dina darrande händer, till en wälsignelse, på de båda älskandes hufmwuden, om också RNosa nekar att ingå derpå; när det är skett skall ditt Drott wara förlåtet. Swär mig wid Gud att du uppfyller detta, och du har frid! — Jag swär wid Gud! — sade Stålkrona med en djup suck och nedsjönt wanmältig i stolen. VI. — Nej, mina herrar, än en gång måste jag försöka, en Gyllensköld ger fig ej få hastigt, mid ett fpelbord låter hans ordspråk: måga winna, wåga tappa; än en gång will jag försöka om den fagra Fortuna i för alltid öfwergifwet en af sina ifrigaste tillbedjare. Låtom ess fördubbla satsen mina herrar. En revers