ädlingens Son. Novell af Wilhelm. (Forts. fr. föreg. n:r). En älskad dotters förklarade ande nedstiger på englarena wingar hwarje qpwäll till den grift, fom gömmer den enda hon egde på jorden, sin far, hon gråter wid hans, wid min graf, och hennes tårar, de bränna helwetiskt mitt stoft, som ej kan finna någon ro, någon frid, i fin gömma. Nej, jag måste hämnas, jag måste förfölja och plåga dig niding, du fom förförde mitt barn, mitt enda barn. — Sluta, fade Stålkrona under det en kramp aktig rörelse sammandrog honom. — Eluta, du har sagt mig hwarmed jag kan försona till en del mitt. brott, jag skall uppfylla mitt löfte, men säg mig, hwar är mitt barn, Annas barn? — Det är hos fin mor, der är det lyckligast. Will du nu gifwa mig ett heligt löfte att uppfylla hwad tu förr lofwat mig, skall Anna förlåta dig och bedja för vig hos Gud. Du skugga af en förswunnen menniska, du går nu wid grafwens brädd, men ännu will du inandas den oskuldsfulla blommans himmelska rosdoft, ännu will du smeka dess rena blad, du tan efter det band som fäster dig wid henne, ej bryta dess fägring, men du låter henne långsamt förwissna i skuggan, utan att en enda stråle af dess leende warsol får nalkas henne och skänka Henne lif och njutning. Du wet hwem denna blomman är fom jag talar om, Rosa vitt fosterbarn. Ser du ej de tårar fom hon ofta döljer under det milda, barnsliga leendet, mid din åsyn, dessa tårar banar fig dock wäg, i ensamheten,