Norrländska Korrespondenten – 19 juli 1862, sida 2

rätt att ega, jag älskar henne, ack, arma hjerta, du är dubbelt olycklig. Aldrig får du ett genfwar från hennes. Du, den öfwergifne, den arme Axel, du älskar med en wild låga den qwinna, fom närmat fig ria med en systers ömhet och wänskap, okunnig och ocrfaren om att den så skulle missbruta dess godhet. Men jag skall kämpa, hon skall ej känna denna eld som skall förtära mig, nej jag will wisa mig wärdig oden godhet hon i sin oskuld bewisar mig. Här satt du nyss mid min sida, ljufwa bild, mer skapad för himlen än för jorden, här fatt du nyss, lutad mot mitt bröst, hade du då hört mitt hjertas häftiga flag hade du flytt från mig, för att aldrig mera återwända; nu ligger du kanske redan eller åtminstone snart i hwilans famn och skådar der de månaskiftande dröm. mar, ja, slumra, du glömmer då kanske, ett ögonblick, den sorg som tynger ditt hjerta. O slumra trygg i sköna oskuldsdrömmar, Du ljufwa bild, mitt bjerta eger kär, Ac, wid ditt minne, mildt hwar känsla strömmar, Jag då få säll, jag då få tydlig är. Ja, slumra trygg, min bön skall wid din sida Dig följa troget på din lefnads stia, Och sedan will jag tåligt ensam lida, Och glömma allt, blott ewigt minnas dig. Vv J det rum, från hwars fönster det swaga ine; stängda ljusskenet log så matt mot nattens små ftjernor, tillorog fig en helt annan scen än hos de båda tillgifna hjertan. Baronen hade en fort stund efter det Nosa lem nat honom, och sedan han inbillat fia att hon redan slumrade, framtaget ur en liten lönnlåda i ett skrin,