Norrländska Korrespondenten – 19 juli 1862, sida 2

Ådlingens Son. Novell af Wilhelm. (Forts. fr. föreg. n:r). Allt sedan den beskedliga notarien skaffade mig hit har jag sett detta sken, de nätter då jag wandrat bär omkring. I början föreföll det mig befynnerliat, jag undrade hwad det kunde wara, innan jag fid reda på att bet war baronen sjelf fom der wakade. Hu, huru hemskt är ej ett sådant tif fom denne man för: om dagarne förwirrad och grubblande, om nätterna ensam innestängd i ett afsides rum, der ej någon kan utfundera hans handling, dit ingen får inträda, hu Rosa, jag ryser, jag wet ej hwad jag skall tro. Ack Rosa, wid hans bröst finner du din fröjd, och för honom will du offra vitt lif. Nej du får ej, vu måjte ej, nej, nej! — War lugn Axel, mitt öde, wara hwillet fom helst, skall nå sin fullbordan, sade Rosa i det hon reste fig upp, war lugn, fer du inte att jag är det? God natt, sof godt och dröm glada, ljusa och herrliga dröm mar, få skall Rosa äfven göra. Med ett mildt (ce ende och lätt handtryckning war hon, den rena, offyldiga flickan förswunnen bakom de nästående häckarne och Axel ensam satt qwar försänkt i djup tant fullhet. — At! tjusande englawäfsen, fade han med mwäre ma efter några minuters tystnad, du har tändt i detta hjerta en eld, fom jag ej förr kändt; fan den broderliga kärleken kännas få? dessa häftiga slag tolta de, be ömma broderliga känslorna, nej, nej, denna kärlek iv brottslig, den öfwerskrider den, hwilken jag har