Norrländska Korrespondenten – 16 juli 1862, sida 2

— År så frökens wilja, få skall jag med under gifwenhet rätta mig efter den — sade Axel sorgsen, i det han reste sig från sin plats och tog ett steg till baka. — Jag har länge, alltför länge warit wid er sida, och der kommit mig att glömma min ställning och mitt förhållande som tjenare. O! jag har warit lycklig, jag har glömt allt, de stunder jag warit i er närhet. Ad, förlåt mia, jag ber ev på mina knän derom, och jag skall gå härifrån för att aldrig mera glömma min pligt och er godhet. Ni dömmer mig orättwist, det är ett förhastande, tiden skall utwisa det rätta; farwäl, förlåt Axel! Han ämnade just aflägsna sig, då den milda, den känsliga rösten, som ständigt ljudit i bans öron, både när han wakat och drömt, den som tillhörde hans ljuf: waste föremål, åter hördes i ett swagt uttalande: Axel, hwarpå följde en djup suck. Axel wände fig hastigt om, hans öga mötte Rosas och, ehuru skymt, tyctes de några sekunder läsa i diupet af bhwarandras själar, de förstodo hwarandra, och ledd af Rosas hand, hwilfen Axel fattadt, intog han åter fin nyss lemnade plats. — Axel, förlåt mig mitt Yttrande och omdöme om er, det war förhaftadt, du är min wän, min bror; o, förlåt Rosa, om hon sårat dig, hon ffall försöka att godtaöra fitt fel om det är henne möjligt. — Hon lutade fitt lilla hufdud mot Axels bröft och såg med en bedjande blid in i hang klara, fjälfulla ögon. — O, fan jag drömma? — fade Axel i det han lätt slog fin arm om Rosas lif — är det en dröm? Ack, milda genier, flit då de band fom binda denna min själs sällhet wid drömmarnes sida, och låt blott en sekund blifwa werklighet, den skall för ewigt sprida ett skimmer öfwer min lefnad; men jag drömmer ej,