Norrländska Korrespondenten – 16 juli 1862, sida 2

ma ömma, englagoda wäsende. O! hur skall jag wisa mig tacksam mot er, ni som sprider ett ljuft, ett herrz ligt sken öfwer mitt mörka öde, ad! blott wid ljudet af er röst, känner mitt hjerta en himmelsk njutning, en stilla frid, från alla de upproriska känslor fom kämpa inom det. Ni sörjer sjelf fröken; i er lyckas gyllene bägare, har lifwet redan drypit en droppa af fin bittra galla, men ni glömmer er egen sorg, blott för att trösta andra. Åt er har lifwet bestämt annat än sorger och tårar, wid er sida har det nedlagt hwad det eger skönast och heligast och ändock synes på den tind der hälsans och glädjens rosor stulle finnas, spår efter tårar, ja, jag wet allt! Rofa fåg med en forskande blick wemodsfullt in i Axels ögon, och drog honom ned bredwid sig. — Allt? — Ja allt, jag wet ni är olycklig, men ni will gå ert öde till mötes, för hwilket ni darrar, ni will underkasta er det blott för att ej motsätta er den wil: jan fom bor inom det hjerta, fom klappar för er i fadersställe och fom i fina sorgliga, halfdunkla dröme mar, tror fig skapa er lycka genom att binda ert öde wid den mans, som skall göra allt utom att bereda ———— — —— — ———— er den sällhet ni förtjenar. — Axel, hur met ni detta? — sade Resa, i det hon häftigt tryckte Hang hand — denna hemlighet får endast finnas hos mig; co, fig mig hur ni fått weta detta, ni har lyssnat, ni har spionerat på mig, det är lönen för den wälwilja, ven wänskap jag wisat er; ni är owärdig, gå, fort, fort! — Hon gaf med en stolt åtbörd tecken med handen åt Axel att aflägsna sig, men hastigt waknade åter den qwinliga wekheten, hennes hufwud nedsjönk mot bröstet och med handen betäckte hon sina ögon.