Norrländska Korrespondenten – 12 juli 1862, sida 3

Du klara wåg, som inwid stranden finner Din sköna bärd, kring hwilken blommor stå, Mig swara du — men du ju grymt förswinner, Och nya komma, nya åter gå. Du milda wind, som flyr på lätta wingar, Ej heller du ett swar mitt hjerta bringar. Du Floras barn, som käns så ljufliat dofta, Som i din falf bär daggens perla klar, O! swara du, jag frågat har så ofta, Men aldrig, aldrig funnit något far; Du lilla fogel, fom på grenen hwilar, Ack, swara du, förrn till ditt bo du ilar. Men tyst, en röst uti mitt inre säger, Att detta landet, det sins intet här, Der inga qwal ett hjerta mera eger, Der inga tårar ögat mera bär, Det ligger högt, högt öfwer jordens öden, Och wägen dit, den wisas blott af döden. De sista tonerna bortdogo i en sakta hwiskning, och det war åter tyst. Rosa fatt åter med nedfjuntet hufwud och handen låg maktlös gmar på strängarne, men hastigt spratt hon upp ur fin dröm, ett sakta prasslande hördes i bäcken bredwid henne, och snart stod wid den darrande Rosas sida, en lång smärt yng ling, hans klädsel utwisade att han tillhörde någon af betjeningen, han gjorde en rörelse litfom för att återwända, men Rofa som tycktes på en dång lugn och glad, räckte oskyldigt sin hand åt den främmande och sade med ett mildt leende: (Forts.)