— Nej, låt oss aldrig mera tala derom — fade Rosa och flöt fig till Stålkronas bröst — jag lyder, jag will offra mig för din wilja, älskade farbror! Stålkrona slöt henne ömt i sin famn. — Barn, jag will din lycka detta hjerta mot hwilket du hwilar, kan ej något annat. Efter ett ömt godnatt gick Stålkrona in i sitt rum för att efter som han sade, söka hwila, och Nosa, hon wandrade äfwen åt sitt rum, men ej för att söka fömn, ty sådan finde hon ej behof utaf, utan för att taga sitt käraste sällskap i ensligheten, fin luta; med den i hand wandrade hon åter, efter att några minns ter hafwa lyssnat om allt war tyft, tillbaka ned i träd: gården. Allt war der få ftilla, få tyft, månen log få mildt från det klara stiernbeströdda azurfältet och kastade fina matta silfwerstrålar öfwer den grönskande, blom: sterprydda mattan, hwilken skuggades på fina ställen af de wäl ordnade syrenhäckarne. Här, å detta nar turens fridfulla sköte, wandrade åter Rosa omkring wid den sena timman, ensam och tankfull, med lutan i hand; emellanåt uppslog hon den sänkta blicken och såg sig forskande omkring liksom skygg att någon skulle öfwerraska henne på den sena wandringen, men åter liksom lugnad, sänkte hon den mot marken; på en li: ten torfsoffa i ett hörn af trädagården satte hon fig i en hwilande ställning och lät fin hand några gån ger wårdslöst widröra de wäl stämda strängarne. — O, huru olycklig är ej Han — fade Rofa ef: ter en stunds tystnad, — denne man fom är mitt allt, o, Gud, fan jag genom uppoffrandet af min jordiska lycka, något lindra de qwal, de sorger som under en hemlig slöja tyckes hwila på djupet af hans hjerta,