Norrländska Korrespondenten – 12 juli 1862, sida 2

får den ej — sade han för sig sjelf, men yttrade med högre röst i det han tryckte en kyss på Rosas panna: — Rosa, din framtid, din lycka är mig dyrbar, tro ej att jag will bortkasta den och göra dig olycklig. Gyllensköld är en man som jag kändt länge, han har ständigt wisat sig ega en karaktär och ett hjerta, som dragit mig närmare till sig. Han har tillika börd, namn, talanger och rikedom och detta allt tillsammans lagt har gifwet mig den tanken att jag ej fan ned släppa ditt öde i någon annan mans hand mer märdig och med flera utsigter att bereda dig en glad, en lysande framtid, än hans. Wid detta stöd skall du känna dig lycklig och glad när din beskyddare ej mera är till. — Stålkrona sänkte sitt hufwud mot bröstet och försjönk i en stunds tystnad. — Det är således ditt fasta beslut farbror? — frågade Rosa beslutsamt, i det hon tryckte Stälkronas hand och fästade en smärtfull blick på honom. — Sa, du inser ej sjelf ditt eget bästa — fa rade Stålkrona dystert. — Jag lyder — sade Rosa och hennes hufwud sjönl ned mot den högt swällande barmen. Länge satt bon så, stum och sluten bredwid Stålkrona hwilken satt drömmande med armarne i kors öfwer bröstet, med blicken stel fästad på sandgången. — Följ mig nu upp Nosa — sade han efter en stund — jag will föka hwila och det skall du äfwen. De wandrade, tysta wid hwarandras sida, den breda sandgången i ända, till byggnadens stora trappa. Upptommen i de stora och rikt möblerade rummen, räcte Stålfrona, rörd fin darrande hand ät den ble fa, intagande Rosa, och fade med en mild ton: — Gå nu till hwila mitt barn, och låt of i mor gon widare samtala om den fak wi afton afhandlat.