Norrländska Korrespondenten – 12 juli 1862, sida 2

— Olycklig! — eftersade Stålkrona. — Jag älskar ej Gyllensköld. — Alskar du honom ej? — Stålkrona såg med en forskande blick på Rosa. — Rej, jag älskar honom ej, jag har aldrig älskat honom och kommer aldrig att aura det. — Ad, barn! jag war förwissad om att ditt förbarn förkastadt den lycka som def; enda män, den i fadersställe, hade beredt det. — Jag har ju sagt dig farbror, att min enda lycka består deruti att få wara hos dig, hwarföre då twinga mig att förena mitt öde med den mans, hwillen jag ej älskar, i hwilkens blick jag med fasa fer ens dajt lättsinnet och begäret efter stundens njutningar. O, du fom är fadersställe, skall du göra ditt barn olyckligt för ewigt, skall du twinga det att ingå ett ältenstap, fom skall störta det i förderfwet och eländet, skall smärtans och sorgens giftiga wind i förtid för tära den enkla planta, som finner sin wårsols mildaste strålar blott i din famn? nej du fon ej samtycka der till, du mill intet fe den du älskade, aråta de bittraste tårar hjertat fan frampressa. O! min beskyddare, min far ännu en gång höjer det hjertat som du älskar, sin sista bön ännu anropar det dig att ändra dess öde, underkasta sig din wilja. — Nej, olycklig! — sade Nosa med en djup suck. stånd skulle hwiska till ditt oerfarna hjerta hwillet som war ditt bästa och din lycka; hwarföre ej älska Gyllensköld? jag får då dö med den tanken att mitt det är den sista gången, sedan skall det lydigt och lugnt Stalkrona hade under det Rosa talat betraktadt henne med en mild, en genomträngande blid, i hans inre tycktes en wild strid försiggå. — Skall då denna plan gå om intet? nej det