Ådlingens Son. Novell af Wilhelm. (Forts. fr. föreg. n:r). — Du är olycklig barn, säg mig det, så säger du sant; jag har länge sett din lyckas stjerna, dess tlara leende sken, fom skall lysa dig på den wäg, der glädje och sällhet wäntar; jag har uppskjutit den stund, lanske redan alltför länge, då du skulle njuta af den enda jordiska sällheten, men detta har skett endast derföre att än längre få äga dig bredwid min fida, för: låt mig derföre bara, nu will jag ej längre hindra dig, nu måste wi snart skiljas ehuru skiljsmessan blifwer swår, men mina dagar äro räknade, och innan jag tillsluter mina ögon, will jaa se dig lycklig och nöjd wid Gyllenskölds sida, och ditt nuwarande olydliga öde bränner mig i hjertat. Jag lofwade din far der att blifwa i hans ställe, o, huru har jag uppfyllt detta? din lycka, Rosa, skulle offras, blott för att för ljufwa den rätt dömde Stålkronas stunder. Jag har fett dig mången gång gråta mid min hufwudgärd när du trott mig sofwa, jag har hört dig wandra fram och tillbaka halfwa nätterna i din lilla kammare, men när jag kallat dig, har tina tårar warit förswunna och det milda leendet åter förställsamt hwilat öfwer ditt ansigte. Hwad är detta om ej sorg? sora öfwer detta ditt ödsliga lif. Ack säg mig, är det ej så? Jo, öfwergif detta hjerta och luta dig till det som tillhör dig, till det fom en dag skall förenas med ritt. O! fly då i hang armar, der är du lycklig, jag skall gifwa er min wälsignelse och sedan will jag gå till den ewiga, fridfulla hwilan, med den tanken att du är lycklig.