Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1862, sida 3

himmelska känslor fom slumrade inom detta barna hjerta, ett ljuft leende swäfwade öfwer de små friska låpparna som behagfullt woro något öppnade, för att wisa den skatt af hwita perlor de skuggade. Likt en späd blomma sluten till det splittrade trädets stam, satt hon wid den lidande Stälkronas bröst, med sin blid höjd mot hans liflösa ögon, hennes ena arm oms slöt Ståltronas hals under det hon med ren andra handen smekte hang tomma, infallna finder. — Ack ja farbror, jag tyder denna tid gått få fort, ad, wid din sida fall jag alltid finna hwarje stund få fnabb och lycklig för mig. Säg intet få Rosa — Stålkrona flöt henne hår vare intill fig — jag inser att för dig måste detta lif wara odrägligt och långsamt, för dig som är endast 19, år, måste lifwet ännu le, vitt hjerta måste wid denna tidpunkt af din lefnad klappa af längtan efter att få njuta af de skatter lifwet bjuder det ungdoms liga finnet. Jag infer, Rosa, att vin lyda ej består uti att ständigt fitta mid sorgens och lidandets fida, den tid fom skulle wara den ffönafte, den gladaste för vig, offras nu få tomt, få glädjelöst wid detta bröst, der stulle få din ungdoms tjusande drömmar finna fin hamn, der skulle din lefnads njutningar hwila, nej Rosa, du är elycklig, jag wet det, men du är endast tet wäsende, fom med fitt joller, sitt smek, fan före ffingra åvelens och sorgens skuggor som omtöckna min själ.... Jlskade farbror, tala ej få — afbröt Rosa i det hon slog sina båda armar om Stålkronas hals och såg på honom med en bedjande blid — säg intet få, ty då gör du din Roja få lerfen, jag är ju få lycklig wid din sida. (Forts.)