Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1862, sida 3

kommit, hwilka hjelpte till med transporteringen af ö Hjerting till hans bostad, der Axel kom rusande emot dem och kastade sig förtwiflad öfwer den döende, som efter en kort stund åter öppnade sina ögon för att sedan för ewigt tillsluta dem, han hant blott swagt frammumla: Jag har hämnats! IV För hwarje år som förgick, blef Stålkrona allt mera swag och grubblande. Ett år efter tilldragelsen i Stockholm, flyttade han till landet, der wi nu finna honom på sin egendom Skönwik, wid en trakt af den herrliga mälarens stränder, sju mil från hufonds staden. Det war en herrlig sommarafton, solen hade nyss kastat sin sista afskedsblick öfwer topparne af den täta björkdunge, som omgaf den wackra trädgården wid Skönwik. Den milda aftonwinden gaf fin helsningstyss få ljum, så fridfull åt blommornas kalkar, allt andades stillhet i frid, i skötet af det wackra stället, som med skäl bar namnet Skönwik. — Ack, mitt älskade barn! hwad dessa sex år, fom mi warit bosatta här, gått fort — sade Stål: krona till en ung, intagande flicka, fom fatt wid hans fiva, i en af de täcka bersåerna; hon lutade mot Stål: kronas bröst sitt lilla hufwud, omgifwet af glänsande ljusa lockar, hwilka wårdslöst nedföllo kring den del af den hwita, bländande halsen, hwilka den lätta fom mardrägten ej hade fängslat inom sitt flor. Öfwer det sköna, ungdomliga ansigtet hwilade ett drag af mildhet och den heliaaste oskuld öfwer hwilket ett swagt wemod kaftade fin slöja för att liksom än mera före höja det hela, under den höga pannan glänste ett par sköna, klarblåa, själfulla ögon, hwilka talade om de