Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1862, sida 2

närmade sig, med wacklande steg, till dörren, snart syntes den stängd bakom honom. Hämnd, förtwiflan och wansinne gifwa krafter. Med läsarens tillåtelse förflytta wi oss till baron Stålkronas, wid samma tid, rikt upplysta salong. Baron Stålkrona hade denna afton några af sina ungkarlsbekanta hos sig, baronen war owanligt lifwad, de mörka grubblerierna woro nu för denna stund förs swunna, han satt nu skämtande wid ett spelbord och försökte på allt möjligt wis underhålla och roa sitt främmande. — Jag kan ej begripa att Dahl som lofwade mig så bestämdt att komma ännu ej har afhörts, — sade Stälkrona i det han med det fyllda pounchglaset klingade med sina gäster. — Åh, Dahl han har kanske fått annat i sitt hufwud på sednare tider, han har också länge nog gått som en enstöring på den bana, den rosenstig, der hwarje blomma ler emot honom, — utbrast en i gardesuniform klädd man, med ett jovialiskt och leende ansigte. — Det tror jag intet, — inföll Stålkrona — ler någon blomma mot honom, fom du behagade uttrycka dig min föra Gyllensköld, få är det allt för: gäfwes, såwida winningen dermed är att fängsla honom. — Ja, Men mina herrar — återtog Gyllensköld — i den saken fan man hastigt ombyta tänkesätt. Owinnan är den enda, i hwilfens förmåga det ligger att skän ka mannen njutningen af all jordisk sällhet och huru lätt tiusas wi ej af henne, med en enda blid fan hon omskapa den stålsatta mannens finne och göra det fom ett sille kring fina fingrar, en enda blid af