barnsliga jollret och blicken från det fara englamilda ögat fom mig att glömma allt, utom kärleken till henne: men stormen följde på de ljufwa wårwindarne, och snart såg jan purpurn borta på den blommans blad, fom lutade sig mot mitt hjerta. Sindernas ro for hade förswunnit och lemnat plats för de bränheta tåror fom banade fia wåg från det smärtfyllda bhjertat — här stutade Hjerting för att hemta nya trafter under det den ena tåren efter den andra långsamt banade fig wäg utför de bleta infallna tinderna, han återtog: — Det fanns en man fom beröfwade mig den enda sällhet, den enda lycka jag egde på jorden, han narrare mia och arymt bedrog mitt barn. Denna orm lefwer kanske ännu, jag har sött honom, men jag har ej funnit hwad jag sökt, jag har ej welat upp: föka honom för att begära hjelp, nej blott för att utträfwa hämnd — wid dessa ord reste sig Hjerting häftigt till hälften upp, med wilda rullance ögon, men fjönk åter maktlös ner mot ludden med händerna krampattigt sammanknutna, under det han mumlade — men min för . .. — här bortdoa ljuret alldeles från hans läppar, och allt blef åter tyst och stilla. Snart inträdde Axel med de hemtade salerva. — Hwad är klockan, Axel? — frågade Hjerting med matt röst, när gossen inträdde. — Hon är tio morfar; nu skall morfar taga in ur denna flaska och sedan sofwa och wakna mycket bättre i morgon — fade Axel och framräckte en liten flaska till Dahl, hwilken erbjöd fig att hjelpa honom. Hjerting rörde hufwudet med en min af misströstan. Sedan intagningen war skedd och aubben tycktes flumra, aflägsnade sig Dahl tyst, sedan han tröftart Axel och lofwadt honom att komma tillbaka morgonen derpå, och till natten sända en warhjelp.