Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1862, sida 3

tade Dahls hand — du är den enda af mina wänner wid hwilken jag fäst mig, du är den enda hwilkens närwaro inger mig en gladare känsla, och jag tror tu wore den, fom skulle göra allt för att låta mig finna hwad jag förgäfwes i många år efterfpanat och fört och hwars upptäckande skulle till en del återgifwa fig den fordna Stålkrona. Broder, säg mig ... — Fråga mig ej — afbröt Stålkrona häftigt — försöt ej att utforska något, med tiden skall du kanske få weta allt, men ej nu. — Rå wäl — fade Dabl sorgset — jag vättar mig efter din wilja, jag skall söka att wara likgiltig om din hemlighet. Nu måste jag skiljas från dig för i dag, jag har lofwat att göra besöt hos en fattig renstrifware fom ligger sjnk; jag önskar dig mycket nöje på kalaset, måtte det kunna lifwa upp big. De båda wännerna skiljdes med ett warmt hands flag och Dahl pit med medlidsamt hjerta till den fjute, då Stälkrona åter tankfull och dyster intog fin plats i emman. III. Ungefär en månad efter det samtal wi afhört emellan Stältrona och Dahl, återfinna wi Dahl en qwäll wid den sjuke Hjertings bädd. Gardinen war nedfälld för fönstret och ett swagt sken från en lampa upplyste det lilla rummet der grafwens tysthet herr skade, undantagandes ljudet af den sjutes flämtande andedrägt. — Hur är det med er? — fare Dahl med en mild röjt i det han trädde närmare sängen, mid hwilfen han en lång stund stått fom en stum åskådare. (Forts.)