som säger att han ej kan blifwa lyckli uttalar med andra ord endast, att kra och wilja att blifwa det fattas honon Lyckan fan ej tomma till of på ytn wägar, den måste uppstå inom oss sjelfw. Ur denna synpuntt sedt, finnes ret e fullkomlig, herrlig lycka i werlden od hwad ännu bättre är, en hwar kan winn den. Men utan anstreängning ä mår fid faller den ej i wårt ssöte som ett moge äpple; lyckan måste winnas genom stri der och mödor. Det är också derföre on alldeles fals åsigt, alstrad af en sjuklig sentimentali tet, fom alltid tillägger hwar som är för flutet ett högt wärde, att beteckna barn domen och ungdomen såsom menniffolif: wets lyckligaste äldrar. Detta är on lik stor willfarelse, fom den, i hwilken de äro förfallna, hwilka föreställa den gamfa tiden såsom den företrädeswis goda i jemsörelse med den närwarande. Den tid, fom är, fan ej wara sämre, den må ste twärtom wara bättre, än den tid, fom war, ty efter mwerldgordningeng ewiga lagar finnes det ingenstädes i det stora hela något tillbakagående, utan ett jemt framåtskridande. Barndomen kan ej wara en lyckans tid under det den är; wi se endast tillbata på de såsom en sådan, men längta alltid ur den få länge den warar. Barndoe men är medwetslös, beroende, ej tillvätnelig. Men ett nödmwänrigt wilkor för lyckan är full tillvätnelighet, fullt answar för tankar och gerningar; ett llart medwetande af hwad som är rätt och orätt, en skön harmoni emellan tanken och fändlan, emellan att wilja och utföra. Af wen ungdomen, så rosig, så skön, få glad den och må wara, är icke en tid af mer: weten lycka, utan fan på fin höjd wara ett sträfwande att winna den. Pasfionerna, fom bhafwa fin ebb och fin flod i ett ungdomligt bröft, måste först ledas in i fin rätta färg, och de ofta dåraktiga önskningarne uppgifwas. Ii måfte hafwa gjort erfarenheter, hafwa genomgått en fkurs i lifswets skola och der lärt att fordra litet af andra, men mycket af of sielfwa. Men dit komma wi endast mid en mognare ålder. Lyckan, jag säger det ännu en gång, måste eröfras; den är endast möjlig få fom en seger, såsom en winst af strid. Den måste wara resultatet af årslång werksamhet, en beständig uppmärksamhet, en sträna, en oeftergiflig sielfuppfostran, ett rastlöst framåtskricande på ten sanna bildningens wäg. Lyckan — den sanna lyckan — är frutten af en wertsam, sig sjelf glömmande menniskokärlek. Lyckan winnes ej genom barnsligt jemrande, dåraktigt drömmande, utan genom fraftfull handling. Den fom mill mara lyck lig, får ej wänta att förhållandena göra honom sådan, utan han måste draga omfora om att göra dessa förhållanden pagsande för fin ställning, att rigtiat uppfatta och bedöma dem, eller oc höja fig öfwer bem. Endast på den wägen fommer man till lyckan. Den består i barmoni — i full öfwerensstämmelse emellan det yttre och det inre lifwet; i full sedlig och andlig frihet. Utan denna frihet ingen lycka, men också utan denna lycka ingen frihet. Ju mer man talar om lyckan, ju ins nerligare man önskar den, defto fällfynare är hon. Lyckan är en underbar slomma, som blomstrar på ljusa dagen, illgänalig för alla, och fom litwäl feg if få och plockas af ännu färre, emedan e i stället för henne gripa efter andra slommor med skimrande färger, fom fean såra med sina törnen, eller, få snart e blifwit brutna, falla wissnade och blardösa till jorden. Det gifwes en fann, varaktig lyda på jorden, som en hwar fan örskaffa fig, hwilken rätt förstår det gamla idspråket: 7en hwar är fin egen lyckas mos! Am väff hohjorfav Hot AA — Ö6 —