Norrländska Korrespondenten – 28 juni 1862, sida 3

Lyckan. Det finnes wäl lnappast i liswet ett ord, fom oftare anwänder ct mål, fom ifrigare eftersträfwas, än lykan. Här sammansluta sig alla önskningar. Med sulla, warma pulsslag trånar hwarje menniskohjerta efter lycka; alla skynda till samma mål, jå olita också wägarne äro, som wäljas för att hinna det. Och många, ja, de flesta, betlaga fig, att all lycka blifwit dem grymt of ödet förnekad — att de, födda under en olycklig stjerna aldrig tunna finna henne här i lifwet. Man stulle nu wäl tänka, att man framförallt lagt sig winn om, att göra sig en klar och bestämd föreställning om hwaruti det består, fom man allmänt erkänner och söter fom lifwets högsta goda? Men det är ingalunda fallet; twärtom äro begreppen derom i högsta grad oklara och obestämda. Kunde en innewånare på en annan stjerna komma till jorden och betrakta menniskobarnens äflan, önffningar och klagan, få skulle han säkert göra den frågan: 7Men hwad är då denna lycka, fom j få ifrigt eftersträfwen? Hwilla begrepp förbinden j meb detta ord 27 Och hwilka swar skulle han wäl få? Kanske alldeles inga; kanske alldeles otillfredåställande; men i alla händelser af den mest motsägande beskaffenhet. J hwad allt söker ej menniskan lyckan? Den ene sträfwar efter sådant, som den andre skulle anse för en stor olycka att ega. Rikedom och ett lif fullt af njutningar, tallar man det på ett ställe, rytte och ära på ett annat, makt och anseende på ett tredje. Och öfwerallt är man stadd i willfarelse. I allt detta består ej lyc fan; det fan endast, om det rätt och wärz diat begagnas, tjena fom medel att blifwa lycklig. Begreppet af Fortuna, romarnes med förbundna ögon på ett klot stående lyckogudinna, har, så widt det också bör ligga aflägset ifrån allt christligt Åffådningssätt, dock långt ifrån upphört att wara lämpligt äfwen på wåra dagar. Man är endast allt för mycket böjd att betrakta lyckan såsom en utom mennis stan stående makt. Det bästa bewis härpå är de talrika i denna mening existerande ordspråken, hwilta alla personifiera Ilycfan. Man måste räcka lyckan handen, vtydan springer i armarne på honom, Han stöter fin lycka ifrån sig, o. fom. Mycket mera sällan höra wi ett ordspråk, fom behandlar lyckan såsom fak och ting, och likwäl är detta det enda riktiga, få fom passande för alla: en hwar är fin lyckas fmed. Gud skulle ej hafwa nedlagt i mennis skans hjertan denna längtan, detta lå gande begär efter lycka, om han ej tillita förlänat henne en möjlighet att mwerkli gen blifwa delaktig af denna tyda. Det få ofta framställda påståendet, att det er finnes någon jordisk lyda, är en antla gelse, till och med ett försyndande emo Gud; jemmern öfwer missöde och mot: gångar — det beständiga klagandet ock tänslan af jemn olycka ett tecken till er barmlig swaghet och andligt armod. Den