modets rof. Hans drömmar woro ej de klara, ljusa, inbilska, utan sådane, der werkligheten står med tår: stänkte wingar wid lifwets urna, och pekar på en törneströdd wandringsstig, der försakelse, fattigdom och förtwiflan öppnar fin famn mot den åldrige. Sådana woro hang drömmar. Hastigt höjde Han sitt hufwud, framtog ur bröstfickan på sin rock en sliten plånbok af rödt saffian, ur hwars ena rum han uttog ett hop wikt papper, hwilket han öppnare. Det inneslöt en i guld infattadt fruntimmersporträtt. Hjerting betraktade det med en klarnad, en mild blid. — Ack jag äger detta, afyttrandet af detta guld som omfattar denna sköna tafla, skulle för en tid hjelpa mig. Det är det enda jag eger, och hwilket jag gömt få länge. Sfulle jag till sist sälja det? — fade han med en ton af djup smärta — Mej Anna, det mar ej din mening när du gaf mig det. O! förlåt mig den tanken jag nu haft. — Nej du skall ännu en tid hwila wid mitt hjerta, ännu en tid skall mitt matta öga ffåda dig, ja tills det tillslutes af dens hand, fom för mig till dig, då är det hans, ditt barns. Att gifwa honom det när jag ej mera fan fe det, när jag dör, fe der det löfte du tog af mig, när din fjäl flög till Gud, och det är således ditt barns och ej mitt. mitt barn, min älskade dotter! För hwarje gång jag ser din blid, den fom få ren, få leende är återgifwen på papperet, ol då eger jag inga sorger mer, då tänner jag mig lycklig. Ack detta wäsen, så barnsligt, få skönt och oskuldsfullt war det blott för att af manhedern och. sweket förtrampas. Huru lycklig mar du ej när du leende och glad lutade ditt barnsliga hHufwud mot det lyckliga fadershjertat, och med fmat ja gade bort hwarje moln från min panna, för hwarje gång du bad mig tala om din moder, hwilken, om hon