Norrländska Korrespondenten – 28 juni 1862, sida 2

— Han säger alltid, när jag kommer — inföll Axel — MNi borde intet hafwa något mera nu, förr än ni betalt hwad ni äro skyldige, ty om morfar din dör, har jag skräpet der hemma hos er, och det är minsann ej många styfwer wärdt, men jag kan wäl ej låta er swälta ihjäl, ty jag har känt morfar din, sedan längt tillbafa7. — Så säger han jemt, och då, morfar, fer han få elak ut. Hjerting stödde hufwudet i i handen och fatt tyft och tankfull; wemod och smärta stodo tydligt att fe i de ädla, milda dragen. När gossen såg Hjerting försänkt i tankar, blef han tyst, han både wille och icke wille störa honom, och den fednare känslan segrade. Axel lutade fig vi wer en för honom uppflagen bof och låtfade läsa, men kastade då och då en blid upp till fin beskyddare, för att liffom med dem funna wäcka honom ur hans dy sterhet. — Gå och lägg dig mitt barn, — sade Hjerting, efter en stunds tystnad — intet behöfwer du sitta uppe för det jag gör det, men glöm ej att först läsa dina böner innan du somnar. ö Gossen slog igen fin bok och sedan han tagit god natt af gubben, gick han till hwila. i i Snart hade sömnens genius kastat fin slöja öfwer det barnsliga sinnet och waggat det i ljnsa mångs ffiftande drömmar. Hjerting fatt länge fördjupad i tankar. För honom tycktes sömnen ej ännu hafwa öppnat sina armar för att skänka hwila åt det lidande hjertat. Hang ögon woro fästade på ett och samma ställe, hans hufwud hwilade tungt i de magra men fina händerna, hwaröfwer de gråa lockarna wårdslöst nedföllo. Han sof, men ej i den fälla den ljufwa hwilan utan i en sömn, känd endast af smärtans och are